5 september, Den vackra sorgen

Datum Sep 09, 2022 |

Den vackra sorgen - om minnen, glädje och längtan. Välkommen till ett eftertänksamt och varmt inlägg.

Det har varit en väldigt vacker helg. Den allra första helgen i september. Temperaturen har krupit ned mot nollan, flera morgnar har det bara varit en eller två grader. Dimman ligger tjock i gryningen och gräset är blött. Det är ett så tydligt skifte i naturen. Vi var på kalas. En jättefin och väldigt rolig födelsedagsfest. Vi hade en sån där rolig eftermiddag och kväll där tiden bara försvinner och skratten är många. Och det var extra fint att det var så. För min faster var inte där. Hon som gick bort för en tid sedan och lämnade ett så stort tomrum efter sig. Ett sånt där tomrum som man tror aldrig kan fyllas.

Och ändå. Ändå sitter vi där och har en alldeles underbar kväll. Det var så fint. Livet fortsätter för dem som lever kvar. Så är det, även om det inte känns så i stunden när vi förlorar någon som stått oss nära. Livet fortsätter ändå. Det händer ofta att jag tänker att jag ska ringa till henne. Berätta något roligt som hänt eller något som jag funderar på. Sen tänker jag att hon vet ju redan allt nu, där hon är på andra sidan.

För så tror jag att det är, att om vi vill så kan vi finnas kvar på andra sidan. Fortsätta följa dem vi älskar och finnas till hands för dem som behöver oss. Viska i örat om det är något särskilt viktigt de behöver se eller förstå.

Vi har pratat om det där med att lämna jordelivet i kursen jag går med hästarna. Att det för hästar och andra djur inte alls är så dramatiskt och laddat med döden som det är för oss människor. Det är en naturlig del av att leva. En dag så går man vidare, lämnar sin fysiska kropp för en annan sorts tillvaro. Djur kan också känna sorg och saknad, men på ett mer accepterande kanske sätt än vi människor.

Vi vill ofta skjuta sorgen ifrån oss. Vi vill inte riktigt möta den, vi lägger den i ett hörn av vårt sinne och hoppas att den håller sig där. För om den skulle våga sig fram riskerar vi att bli överväldigade av känslor. Men jag tänker att sorg är något vackert, till och med något att vara stolt över. Det betyder ju egentligen att vi älskat någon väldigt mycket och att vi saknar alla vackra stunder som inte kommer att komma igen. Vi sörjer det vi inte kommer att få uppleva tillsammans.

Och när vi möter vår egen sorg, när vi låter den komma fram i ljuset och när vi delar den med andra, då tappar den så småningom sin vassaste udd. Sakta men säkert förvandlas sorgen och saknaden till längtan. En längtan efter den vi mist. Det kan vara nog så starkt, men det är en lättare känsla att bära än sorgen. En gladare och ljusare känsla som bottnar i glädjen över att ha fått lära känna den som nu inte längre finns med oss.

Vi människor kan sörja djur lika intensivt som vi sörjer andra människor. Det talas det inte alltid så mycket om, men den sorgen behöver också få ta plats. Om vi för en sekund släpper föreställningen om att olika varelser här på jorden är olika mycket värda, så kan vi se att förlusten av en hund eller katt eller häst eller vilken djurvän som helst, kan påverka oss precis lika mycket på djupet. Jag tänker att det är mötet mellan själar som bygger de starka banden som sedan utlöser sorg när den fysiska kopplingen mellan oss bryts.

Men jag tänker att den själsliga kontakten alltid finns kvar, om vi vill och om vi låter den få finnas. Att leva ett jordeliv är inte alltid enkelt. Kanske blir det lite lättare om vi tillåter oss att tänka att vi inte är ensamma. Att våra närmaste fortfarande finns med oss, fast på ett annat sätt. Eftersom ingen säkert vet vad som händer när vi dör så är det svårt att säga att det är fel. Och många är berättelserna om dem som upplevt att de sett, hört eller känt en närvaro som inte går att förklara. Varför är vi så ivriga att bortförklara de här upplevelserna? Varför vill vi avfärda dem som omöjliga när tanken ger så stor tröst? Tanken att min faster fortfarande finns med oss ger mig en väldigt fin känsla inombords, precis som tanken att min bror finns där, lika nära som förut, bara på ett annat sätt.

Lite senare sitter vi och tittar i gamla fotoalbum. Svunna tider blickar tillbaka mot oss från vackra svartvita fotografier. Födelsedagsfiranden och morsdag. Bröllopsfoton och skolfoton. Korta ögonblick som dokumenterats för eftervärlden. Minnen som väcks till liv hos dem som ännu minns dem som gestaltats på bilderna. Det mesta är glada minnen, och det är ju dem som fångats bild. Stunder då alla samlats för att fira något tillsammans. Stunder man vet redan då att man vill minnas sen. Kanske till och med stunder som man redan då tänker att någon annan kommer att vilja ta del av i en annan tid, långt ifrån nuet.

Jag tänker på det överflöd av fotografier som vi tar idag. Alla mobilbilder som samlas på våra digitala högar. De flesta har inte ett uns av den omsorg och eftertanke som bilderna i det gamla fotoalbumet utstrålar. Hur kommer framtida generationer att se på fotoskatten från vår tid? Kommer de att glädjas åt alla glimtar från den vardag vi lever i och de stunder vi upplever? Eller kommer ingen att orka bläddra igenom alla de tusentals bilder som vi samlar? Men kommer det att vara lättare att minnas små berättelser ur vårt liv om hur vi var och vad vi gjorde? För det är den frågan som är så svår att få svar på.

Jag frågar om min gammelmormor. Hur var hon? Snäll, säger alla jag frågar. Väldigt snäll. Den känslan är stark, men de små minnena och de små berättelserna är svårare att hitta. Men kanske är detta det vackraste. Om det människor säger om en, femtio år efter att man lämnat jordelivet, om det de framförallt säger om en är att man var väldigt snäll, så kanske det är det finaste beviset på att man lyckades med sitt liv.

Jag tittar igen på de svartvita fotografierna. En gammal gård som fortfarande står kvar. Äppelträd som kanske inte längre orkar bära frukt men som en gång i tiden var så omtyckt att det var under trädet som man ordnade familjebilden. Det står inga årtal på bilderna, men vi kan gissa. Kläder och ålder på människorna ger ledtrådar, en förlovningsring och kanske är det också en vigselring vi skymtar. Jag tänker på gammelhuset, där djuren och människorna levde i samma rum, med bara en enkel avbalkning emellan. På den jättestora murade spisen med bakugn. Och finrummet bredvid. Snickarverkstan med alla verktygen där kanske det fina skrivbordet jag fått ärva, en gång i tiden blev byggt.

Tiden står stilla och ändå rusar den fram. Kanske är det precis så det ska vara. Jag funderar över när det händer, det där att sorgen över en saknad människa övergår i varma, glada minnen och skratt. När uppstår den brytpunkten att de känslorna tar över och att känslan av överskuggande förlust släpper taget? Har tiden betydelse? Eller är det vad som händer och sker i våra liv som spelar roll?

Jag tror nog att tiden inte är så viktig. Det är allt som vi fyller våra nya liv med som förändrar känslan. Om knappt något händer i våra liv efter förlusten så hittar inte glädjen fram till oss igen. Om vi istället orkar våga bjuda in livet igen så skapas nya minnen och känslor som hör ihop med den nya tiden, den utan personen vi mist. Den nya tiden. Det finns en tid före och en efter. Jag tror att det är viktigt att komma ihåg. Att det finns en tid efter också. Det syns i det gamla fotoalbumet. Det kom en tid även efter alla dessa stunder som dokumenterats. Det kom en tid även efter då de som porträtterats på bild gått vidare till den andra sidan, till nästa liv eller vart man nu tar vägen. Livet slutar inte. Det fortsätter. Och har man en gång upplevt glada stunder så kan det skapas nya. Igen och igen och igen.