8 augusti, Höstens förväntningar

Datum Sep 09, 2022 |

Jag funderar över sommaren som varit och höstens förväntningar. Är de annorlunda nu än förut? Vad är viktigt nu?

En hel augustivecka har passerat. Den allra första det här året. Här uppe i Järvsö har det inte varit tal om någon sensommarvärme. Istället har vi fått känna en doft av höstluften. Den där klara, höga, svala luften, som kommer med löfte om vackra färger och iskristaller i gräset istället för morgondagg. Inga kristaller ännu förvisso, vi har ett antal goda plusgrader ännu, men plötsligt känns det nära. Hösten känns nära. Som att den redan knackat på dörren nu.

Alla somrar är olika. Inte bara på grund av vädret, utan till deras innehåll. Några somrar har innehållit massor av jobb, andra har innehållit spännande resor, ytterligare några har inneburit flytt och förändring, några har bara varit vila och vissa har varit ingen vila alls. Hur var just den här sommaren för dig? Vilka känslor kommer fram när du tänker på månaderna som gått? Vilka händelser har satt störst avtryck på just din sommar?

Min sommar har gått väldigt fort. Sådär fort att jag knappt hann märka att den var här. Två saker har upptagit mycket av min tid. Dels den Mio-utbildning som jag går hos Emelie Cajsdotter, med en kurshelg varje månad, och dels gårdsletandet förstås. Jag ska inte trötta ut er genom att prata hela detta avsnitt om hur glad jag är över gården vi hittat, men jag vill gärna säga hur glad jag är över utbildningen jag går. Dessa små utsnitt i tiden som kurshelgerna utgör, när jag får möjlighet att ställa mig lite vid sidan av tiden och betrakta tillvaron ur helt nya perspektiv. Det ger starka känslominnen och förändrar sakta men säkert även min vardag. Till en ännu mera närvarande och empatisk vardag. Det är underbart. Alldeles, alldeles underbart.

Just det där, att blicka tillbaka på sommaren, precis innan den är över, kan vara så värdefullt. Försöka hitta guldkornen, små och stora händelser som verkligen förgyllt tillvaron i stunden. De där guldkornen värmer gott när hösten smyger sig på. Tänk att ta fram den där påsen med guldkorn ur minnet när novemberregnet öser ner och det inte känns riktigt ljust ute på hela dan. Och det är nu, när minnena är nära i tid som vi minns dem som klarast. Så leta fram dem nu, så att du har dem att njuta av under månaderna som kommer.

Precis som sommaren ofta kommer med längtan och förhoppningar, så kommer ofta hösten med förväntningar. Nu ska det hända saker! Skolstart, jobbstart, idrottsupptakt och kursupprop. Hösten i människans värld är full av första steg. Energin ska ha laddats under sommaren och nu omsättas i kraft och i handling. Nu ska vi åstadkomma saker!

Är det fler än jag som numera blir lite trött inombords av de tankarna? Det fanns en tid där jag kände en jättestor inspiration över alla dessa nystarter. Som en galopphäst som står och sparkar i startboxen, som bara vill ut och fram och vidare. Numera är det inte riktigt så. Jag älskar fortfarande nystarter. Jag tycker att det finns något väldigt vackert och glädjande i att påbörja något som är nytt och outforskat. Men tempot inom mig är annorlunda. Hetsen är borta. Lusten att förbruka all min uppsamlade energi i en enda energibomb finns inte kvar. Istället vill jag närma mig det nya försiktigt. Nyfiket och intresserat. Fundera över vad det nya innebär. Prova lite. Känna efter. Låta själen komma ikapp som en vän så fint säger. Låta själen komma ikapp istället för att hela tiden av misstag springa ifrån den.

Istället för att sporras av andras tempo och smittas av andras fart och fläkt så försöker jag nu lyssna till min egen rytm. Vad är det för takt och ton egentligen, som finns inom mig? I den senaste kurshelgen hos Emelie så fick vi öva på att gå i vår egen takt, alltså den som kroppen rör sig i när man rör sig utan att ha något specifikt mål eller syfte. Hur snabbt eller långsamt rör sig kroppen då? Jag upptäckte att jag gick långsamt, väldigt långsamt. Och att det var underbart. Plötsligt kändes det som att kropp och sinne var på samma plats, kontinuerligt. Som att jag kunde ta in mer av min omvärld och möta mer av det som fanns omkring mig. Träd, buskar, gräs, insekter, blommor och grus.

Och hur är min egen takt när jag gör vardagliga saker? När jag dricker kaffe? När jag sitter och jobbar? När jag hänger tvätt? När jag utforskar det så är svaret olika. Ibland är det ideala tempot snabbt, snabbt och effektivt. Ibland är det ideala oändligt långsamt. Det som är nytt är att våga låta det vara olika. Att skriva det där långa jobbmailet kanske går superfort för det har redan mognat fram i mitt huvud. Men att hänga tvätten kanske tar dubbelt så lång tid som det skulle kunna ta, för plötsligt finns det en närvaro i rörelsen som gör det intressant att vara i den stunden. Istället för att göra undan det fortast möjligt.

Över huvud taget kan det ju inte vara meningen att göra undan livet fortast möjligt. Det måste ju handla om att njuta av och uppleva det på vägen. Men ibland känns det som att vi fastnar i görandet. Att det ska bli klart nån gång. Att vi ska bli färdiga. Med vadå? Ja, med vadå? Att resan är målet har vi hört så många gånger nu att det inte längre betyder något, men om vi ändå försöker titta på det igen. Om själva upplevandet av livet är målet, då spelar det ju mindre roll vart vi är på väg, eller? Eller har kanske riktningen oändligt stor betydelse för upplevelsen i sig?

Det är svårt att föreställa sig en tillvaro utan riktning, i alla fall för mig. Och att tänka sig en tillvaro som går i en oönskad riktning, ja, där har jag varit och det var inte så kul. Mitt liv blev oändligt mycket roligare den dagen när jag valde den riktning som jag själv ville ha. Oändligt mycket roligare, även fast livet i stunden inte ändrades speciellt mycket alls, rent praktiskt. Den förändringen, den rörelsen i den nya riktningen har sedan kommit över tid. Och fortsätter fortfarande. Livet ut kanske, eller till en punkt där det är dags att ytterligare välja en ny riktning. Ingenting är beständigt och det är kanske det allra vackraste?

Det kanske är höstluften som inspirerar till de här filosofiska funderingarna. Eller så är det min riktning som oundvikligt leder till en mer filosoferande tillvaro. Jag uppskattar den, den får mig att leva mer i nuet, och alltså uppleva mer av livet än jag gjorde förut. Och det är min tanke för hösten. Att leva mer av livet, att fortsätta följa min riktning, och att göra det i min takt. Som är olika, beroende på.

Naturens rytm är ju något helt annat än människans, och det blir särskilt tydligt när hösten kommer. Då börjar naturen förbereda sig för vintern. Reducerar, skalar ner, boar till sig och om sig. Sparar på energin för att den ska räcka över de kalla vintermånaderna. Där finns viktig inspiration tänker jag. Det är värt att fördjupa sig i. Vad händer om vi lever mer i naturens rytm? Det blir nog ett helt eget avsnitt en annan dag. Men jag funderar över det redan nu.

När jag sitter ute i trädgården och förbereder det här avsnittet så kommer en fjäril, en Sorgmantel och sätter sig på trädgårdsbordet. Ett möte som varar i några sekunder, och ändå så betydelsefullt. Det är inte tiden eller längden på våra upplevelser som spelar roll tänker jag, det är graden av närvaro som betyder något. Somliga säger att sorgmanteln kommer med sorgebesked. Men jag tänker att den snarare kommer som en påminnelse om saker och tings avslut och nya början. Precis som det vi funderat över nu. Sommarens avslut och höstens början. Finns det en sorg i att sommaren är över? Ja, om sorg betyder att man glatts innerligt över något som inte längre kommer tillbaka i samma form, då känner jag en sorg över att sommaren är över. Men jag känner också en stor glädje över att hösten närmar sig. Den är välkommen.

Ha nu en alldeles underbar vecka, oavsett om sommarvärmen finns kvar hos dig eller om höstluften smugit sig på. Njut av tillvaron precis just nu och ta dig tid att bara vara!