6 februari 2023, Allas lika värde

Februari är här och det har varit en ljuvlig vintervecka. Vi har pysslat om getternas klövar och jag funderar över allas lika värde, i vardagen.

Februaris första vecka har passerat. Nu känns det att det är vårvinter i luften. Solen värmer litegrann mitt på dagen, och även om det är kallt på nätterna så droppar det lite av taken när solen står som högst. Och ljuset är här. Det är ljust nästan en hel timme tidigare på morgonen och på eftermiddagen har vi också nästan en hel timme till. Vilken skillnad. Vilken underbar skillnad!

Den här helgen blev en lugn arbetshelg hemma. Bland annat har vi klippt klövarna på getterna. Så duktiga de var. Jag hade en get i famnen medan Johan klippte klövarna, en i taget. Många använder en träbänk och sätter fast geten i. Men det kände vi att vi ville undvika så långt som möjligt. Istället för en stressad upplevelse där geten sitter fast, så låg de istället lugnt i famnen och blev ompysslade. Ja, någon get protesterade lite i början, men ganska snart kände hon att det var ganska fint att få fötterna ompysslade. Pedikyr ute på stallbacken i strålande sol. Hästarna var jättenyfikna förstås och var framme och nosade och buffade. Väldigt omtänksamma.

Det är faktiskt fantastiskt att se hur mycket de bryr sig om varandra, hästarna och getterna. Så olika varelser och ändå så lika i sitt innersta väsen. Den där stora, varma kärleken som de allihop uttrycker. Och apropå kommunikation över artgränserna, så är det så roligt med all fin respons på fredagens specialavsnitt med Emelie Cajsdotter. Tack och vad roligt att ni tycker lika mycket om att lyssna på henne som jag. Så oerhört inspirerande. Jag hoppas innerligt att hennes nybildade stiftelse kommer att lyckas med att finna en stadigvarande plats för verksamheten. Djuren behöver det och vi människor också – små oaser där vi kan kliva ur tiden och se världen med nya perspektiv.

Jag funderar mycket över det nu, vad Johan och jag kan göra på vår gård. Hur vi kan ta hand om platsen och sköta om den på ett sådant sätt att den sakta men säkert mår ännu bättre, år för år. Hur vill skogen gallras? Hur vill trädgården utvecklas? Vilka blommor, buskar och träd trivs just här? Vilka tillför platsen något? Vilka kan bidra till att få andra arter här att må ännu bättre? Det är oerhört intressant att fundera över. Och inte så lätt. Antagligen kommer det att vara ett livslångt, upprepande funderande. Om tiden nu går i spiraler så blir det väldigt tydligt när man tänker på odling. Växtkraft som kommer och går.

Steg 1 i vår blir ändå att förstärka staketen. Så att getterna inte ockuperar trädgården av misstag och äter upp allt de ser. I det finns en tankemässig utmaning. Att låta naturen ha sin gång men ändå skydda det som inte klarar sig självt. Det är verkligen en balansgång. Och att odla sådant som behövs, men kanske också odla sådant som är vackert? För att det vackra också bidrar till vårt liv här på jorden. Det tycker jag glöms bort ibland i allt klimatvänligt tänkande. Jag tycker inte att det är fel att odla blommor bara för deras skönhets skull. Så länge de odlas på ett hållbart sätt, utan gifter och bekämpningsmedel. Och kanske behöver man inte flyga in specialfröer från Sydamerika. Det finns så många vackra nordiska blommor och växter att glädjas åt.

Jag fick frågan häromveckan om jag inte tyckte det var hyckleri att värna så starkt om djuren och deras välmående och rättigheter, och sedan samtidigt äta kött. Men nej, det tycker jag inte. Med förbehållet att jag vill att köttet jag äter ska komma från djur som jag vet har haft det bra. Därför vill jag gärna att vi får till ett hönshus i sommar. Så att vi kan vara självförsörjande på ägg. Och hönor som slutar värpa hos oss får självklart leva kvar tills deras livstid är slut. Det här är kanske inte självklara tankegångar att ta till sig. Som vi har pratat om förut så har människan väldigt lätt för att tänka i svart och vitt. Det är enkelt och kräver ingen djupare analys.

Men om man sätter sig ned och låter sig själv fundera över dessa frågor. Då kommer man att se att det finns massor med grå nyanser. Där man behöver ta ställning och också förstå varför man tar ställning för eller emot det ena eller andra. Det ska kännas bra i magen, det man kommer fram till. Om man känner att man behöver försvara sitt resonemang för sig själv, då behöver man fundera lite till. Men till sist, så kommer tankarna att reda ut sig så att man ser klart vad man själv faktisk tycker är viktigt och rätt. Det är en träningssak.

Jag försöker själv luta mig mot några olika principer som jag har. En av dem är just allas lika värde. Den är jättestark för mig. Samtidigt innebär den kompromisser varje dag. Som att getterna inte får gå precis vart de vill. Men å andra sidan, om jag vill gå på en promenad i markerna med hästarna - då frågar jag om de vill följa med. Om de inte vill så stannar de hemma. Det skulle aldrig falla mig in att sätta på dem grimma och grimskaft och befalla att de ska följa med mig. De har samma rätt till egen vilja som jag själv.

Så långt som möjligt försöker jag behandla dem som jag behandlar mig själv och andra människor. Med respekt och ödmjukhet. Inte tvinga någon. Bygga förtroende istället. Hitta gemensamma saker man är överens om. Ha roligt tillsammans. Jag får ganska ofta frågan om vad jag har hästarna till. Varför har jag dem om jag inte rider på dem? Här är det lätt att motivera med att djuren är med i vår verksamhet som samtalspartners och som hjälpare i stresshantering. Men även om vi inte hade någon verksamhet så skulle djuren få gå helt fritt hos oss. Utan förväntningar och utan att vi begär saker av dem.

En del av mina amerikanska och svenska kollegor arbetar med coachingsamtal med häst där hästen endera är instängd i en liten liten hage tillsammans med klienten, eller hålls i grimma och grimskaft. Så jobbar inte jag. När du kommer till oss för att träffa våra djur i samtal, då sker det framförallt på djurens villkor. Det kanske innebär att du blir överväldigad av getter och hästar som kommer fram till dig och vill buffa och gosa. Eller så innebär det att bara ett enda djur kommer fram. Eller inget alls. Och oavsett vad som händer så finns det ett budskap i detta.

Ja, tänker någon kanske, om inget djur kommer fram till mig då betyder det att jag är värdelös. Då betyder det att ingen vill ha mig. Men inget kunde vara mera fel. Om det skulle hända, så är det en signal på att någonting inom dig inte är helt i balans. Och med djurens hjälp så kommer du att kunna hitta den balansen ingen. Sakta men säkert. Och några av de djupaste insikterna jag fått om mig själv har jag faktiskt fått när jag stått utanför en hästhage och iakttagit hästarna, eller kanske fördjupat mig i ett samtal med någon av dem.

När vi slutar förvänta oss av djuren att de kommunicerar på våra villkor, när vi slutar vänta oss att de ska bete sig på mänskliga sätt, då börjar det hända alldeles underbara saker! Så ta mod till dig och våga! Våga möta dig själv med djurens hjälp. En ny värld väntar :-)

Och en ny värld väntar också redan den här veckan på sätt och vis. Den här fullmånen som inföll i går kväll är av särdeles kraftfullt slag. Nu kastar vi av oss gamla föreställningar och tankemönster och kliver in i vår egen, fulla, fria kraft. Det är väl verkligen värt att fira? Våga gå in i dig själv och fråga vad ditt hjärta egentligen vill att du ska göra. Gå dit hjärtat leder dig, då blir det rätt!