12 september, Om allt möjligt

Datum Sep 11, 2022 |

Det här blir ett inlägg om allt möjligt. Om getter och flyttlådor och att allt är som det är och blir som det blir. Välkommen :-)

Det var en stor dag i lördags. Vi träffade en helt underbar flock med tio getter som ska flytta in på gården hos oss. Och en tupp. Han bor med getterna så han måste följa med. Det känns fantastiskt. De första gårdsdjuren. Att möta en hel flock med djur som trivs tillsammans och som är nyfikna på människan är en underbar upplevelse. Man omsluts av en stor värme och glädje som är svår att jämföra med någonting annat. Det känns som en ynnest att få ta hand om dessa djur. Så roligt att de vill bo just hos oss.

För just så tror jag att det är. Deras nuvarande matte berättade att flera innan oss varit på väg att ta sig an dem men att någonting hela tiden kommit emellan. Det känns som att de väntat på oss. Så har det också varit med flera av våra andra djur. Det kan tyckas som många slumpar och många tillfälligheter som har gjort att de till sist hamnade hos just oss, men jag tror att det i själva verket varit klart långt innan vi själva förstått det. Jag tror inte så mycket på slumpen, men det har ni nog redan förstått 

När jag spelar in det här avsnittet så är det faktiskt söndag. Söndag den 11 september, valdagen. En speciell dag av många andra anledningar också, men just det här året är den speciell för att det är valdag. Så just nu vet jag inte hur valet gick. Blev någon vinnare utsedd eller lever vi fortfarande i ovisshet, måndag den 12 september? Har vi vaknat upp till ett land som vet eller ett land som väntar? Det är spännande.

Jag har lyssnat på några debatter. Vet att det hos de flesta partier finns något som jag sympatiserar med och något jag inte tycker om. Tänker att det är styrkan med Sveriges många partier. Att de till sist måste samarbeta och att vassa kanter hos olika partier skavs av, i kompromissandets ädla konst. Lite som i många relationer egentligen. Vi skaver av våra kantigheter mot varandra, blir lite rundare i formerna med åren. Kanske. Inte alla, men många.

Är det så med djur också? I en flock? Ja, det tror jag. Jag ser det också på djuren vi har redan nu hos oss, tre katter och två hundar och så Johan och jag. Vi nöter av våra kanter mot varandra vi också. Den äldsta katten tolererade den nya kattungen i somras på ett ögonblick. Annat var det när katt nummer två kom för två år sedan. Det tog nästan ett halvår för den äldsta katten att komma överens med henne. Nu sover de gärna nära tillsammans och är godaste vänner.

Jag känner att det här är ett lite spretigt avsnitt. Spretigare än vanligt i alla fall  Tankarna far åt alla håll och det är inte så konstigt med allt som pågår just nu, i mitt eget liv och i omvärlden. Elkris och valvecka, inflation och ränteläge, det är mycket som det talas om just nu. Som man behöver sätta sig in i och förstå, ha en åsikt om och ibland även agera på.

Samtidigt så packar vi det sista i huset. Nu är det två veckor kvar till inflytt! Två veckor, det kommer bara att svischa förbi. Vi packar och förbereder och planerar. Och löser en massa administrativa frågor, adressändring, försäkring och så vidare, och så vidare. Och köper getter och en tupp. Ja ni förstår. Det är en hel del, men allt i det privata livet är roliga saker nu. Väldigt roliga saker. Sådant vi längtat väldigt länge efter att få göra. Jag nynnar för mig själv medan jag packar de sista bokkartongerna. Så glad över mina böcker. De får mig att trivas. De kommer att få mig att känna mig hemma på gården också. Jag packar upp bokhyllorna nästan på en gång tror jag. Det ger hemmakänsla.

Jag tittar på brevet från min väninna i USA som står på köksbänken. Jag har inte läst det än fast det kom för några dagar sedan. Väntar lite för det är så roligt att ha en oöppnad hälsning som ligger där och väntar på mig. Vet att jag kommer att bli så glad när jag läser det. Längtar lite efter att fatta pennan och skriva tillbaka, men inser att jag redan packat ned brevpapperet nånstans. Det kanske får vänta lite.

Att skriva brev på papper, istället för email, är något väldigt roligt. Det kan jag verkligen rekommendera för dig som kanske glömt bort hur man gjorde när man var liten. Då skrev man brev till mormor, till bästa kompisen, till kusinen… Jag träffade förresten min kusins kusin häromhelgen, hon med det underbara långa håret som skrev så roliga brev på så roliga brevpapper när vi var små. Jag tror att de finns kvar hemma i Järvsö, någonstans i en fin låda. Att spara brev blir som tidsdokument, minnen från hur det var just då. Jag är rädd om dem.

Mitt i allt börjar jag fundera på hönshus. Vi har inget färdigt hönshus på gården. Var ska tuppen bo? Johan och jag kommer på lösningen i precis samma andetag – den gamla hundkojan hemma i Järvsö. Den har stått där i alla tider och ingen hund har någonsin velat bo i den. Varför är oklart för det är en väldigt fin och rejäl hundkoja. Isolerad också. Varmt och gott. Taket kan lyftas av så den är lätt att städa. Med några små anpassningar kommer den att bli ett jättebra första hus till Henry, tuppen. Kanske har hundkojan faktiskt väntat på Henry. De kanske har väntat på varann.

Henry måste såklart få sällskap av höns och då ett större hönshus.. Men det här blir en bra början, ifall det har hunnit bli lite kyliga nätter i oktober när han kommer till oss. Jag frågar pappa och det går bra. Vi får gärna ta över hundkojan. Så nu har vi en plan för Henry. Jag tror han kommer att känna sig väldigt välkommen.

Nästa grej blir att köpa stängselstolp till getterna. Mängder med tråd har vi fått på köpet, för getter håller sig inte så gärna på insidan av staketet sägs det. Fast de är hemkära så om de kommer över staketet så går de inte så långt. Men de vill liksom ha friheten, att kunna röra sig fritt om de vill. Jag förstår den känslan. Vem vill väl egentligen vara inhägnad? Men jag tänker på alla vackra blommor i trädgården och bärbuskarna. Getter verkar inte visa någon särskild hänsyn för trädgårdsblommor utan går gärna loss på precis allt som kommer i deras väg. Så någon form av staket är nödvändig, för allas trevnad.

Ja, som sagt, ett spretigt avsnitt. Jag har ingen riktig poäng idag heller. Bara små berättelser ur tillvaron just nu, precis just nu. Och kanske kan det få vara så ibland också. Ibland behöver man bara vara i nuet och så blir det som det blir. Det styr dit det styr och det bär dit det bär som Svenne Rubins så enkelt uttryckt det. Förmodligen blev det precis så med valresultatet också. Det blir som det blir när det är som det är. Och eftersom jag är djupt optimistiskt lagd så tänker jag att det blir bra, oavsett vad det blev.

Så nu önskar jag er en riktigt härlig septembervecka, full av vackra höstdagar och klar luft :-)