Leva med alla sinnen
Jag har längtat efter hösten. Jag är glad att den är här. Nu finns tid och lust att fundera. Ställa mig själva djupa frågor, sådana som inte haft tid att besvaras under våren och sommarens intensiva flöde.
Jag funderar över vad som formar våra liv.
Att stiga utanför det bekväma, det kända, det vi vet allting om, är modigt. Hur ofta är vi modiga? Hur ofta vågar, orkar vi utmana våra egna tankesätt? Våra egna sanningar? Långa tider i mitt eget liv har jag levt utan att ens fundera över vilka sanningar som jag låter styra mitt liv. Skrivna och oskrivna regler som osynligt formar tillvaron, eftersom jag låter dem göra det! Tanken svindlar. För mig har utforskandet gått i vågor. Vid stora livshändelser, dödsfall, skador, sjukdom så har jag ifrågasatt en eller annan sanning och kanske kommit till nya insikter, slutsatser och förhållningssätt. Och sen har livet rullat på i den världen. Tills nästa händelse får mig att ifrågasätta något specifikt. Omvärdera, pröva och skapa nytt.
Men nu undrar jag om livet skulle må bra av ett mer kontinuerligt ifrågasättande. Dagligen! Kanske som en kvällsreflektion. Vilka sanningar och referensramar har påverkat min dag idag. Finns det något som skulle ha kunnat bli annorlunda till det bättre om jag förhållit mig till en annan världsbild, tänkt annorlunda om det som hände?
Världen över håller människor benhårt fast vid just de sanningar de är uppväxta med, som omger dem och som de lever i. Att ifrågasätta är inte alltid ens lagligt i vissa länder. I andra länder är det visserligen tillåtet men kulturellt oacceptabelt.
Hur är det här? Ibland sägs det att Sverige är världens mest sekulariserade land, men innebär det egentligen något annat än att många av oss inte erkänner oss till någon religion? Jag tror att vi ändå är väldigt hårt styrda av gamla sanningar som levt i vårt samhälle i många många hundra år.
Nu lever vi i ett vetenskapligt samhälle. Och vetenskapen har gjort oss mycket gott under lång tid. Sjukvård är ett exempel men det finns många fler. Det mänskliga lidandet har i mångt och mycket blivit mindre tack vare vetenskapen. Men ibland fastnar vi i att tro att vetenskapen också har svar på livets alla stora frågor. Liv och död, vad händer efter döden, vad händer innan vi föds? Hur kommunicerar djur och växter med varandra? Hur hänger allt egentligen ihop?
Ibland ställer man vetenskap och andlighet emot varandra. Som att det är antingen eller. Men jag tror att i själva verket håller vetenskapen på att komma ikapp andligheten.
Kvantfysiken har under lång tid sakta men säkert närmat sig svaren på en del av livsfrågorna. Och när kvantfysikens insikter kombinerats med biologisk forskning så kan vi plötsligt förklara varför meditation fungerar och vad det är som gör att intuition är ett verkligt fenomen och inte inbillning. Så spännande!
Men innan denna kunskap och dessa insikter kommit så långt att de faktiskt påverkar samhällets syn på hur världen fungerar, dit är det ännu en bit kvar att gå. Vi håller så hårt fast i att allt ska kunna vägas och mätas på traditionellt sätt. Och om du inte kan se det så finns det inte. (Trots att vi med glädje använt elektricitet i flera generationer, och vad jag vet är det ingen som faktiskt sett elektriciteten som flyter fram i sladdarna här hemma? Men jag är rätt säker på att det finns och fungerar…)
Ja, sånt här går jag och funderar över medan jag donar med allt möjligt på gården. Växter som blommat över ska klippas ned, utemöbler snart tas in (fast vi håller kvar dem en liiiten stund till), veden är snart klar, Johan har definitivt staplat mer än mig, och nu är vi i princip i mål.
Mina nästa funderingar handlar om vilken världsbild vi har av vardagen. Precis just nu och resten av den här dagen? Vilket tempo, vilken rytm och vilken energi bor i dig? Jag är uppväxt med en hög energi, mycket som ska göras, att högt tempo, ren styrka och engagemang är vägen framåt.
Nu funderar jag över det. Jag har fått tag i en annan känsla, en annan energi. Den är lugn och stilla, vacker, som ett körsbärsträd i blom. Vacker stråkmusik och fåglar som kvittrar. När jag går in i den energin så slappnar mina muskler av. Min grundspänning sänks. Grundspänning är något som vi pratar om i mental träning. Hur spänd är din kropp i sitt normalläge? Det är en viktig fråga, särskilt för oss som stressat mycket och länge. Kroppen missförstår vardagsstress som att den behöver spänna sina muskler för att klara av situationen. Och det i sin tur skapar istället mera stress.
Men vad händer om man aktivt väljer att sänka sin grundspänning? Det kan man göra genom att meditera, öva mindfulness, gå på healing, umgås med lyckliga djur, ägna sig åt någon konstform utan prestationskrav bara för att det är roligt. Om du gör detta med avsikten att sänka din grundspänning i kroppen så kommer den successivt att gå ned.
När spänningen i kroppen sänks, då händer spännande saker. Jag upplever det som att en mängd energi frigörs och blir tillgänglig för mig. Trots att jag gör saker i ett lugnare tempo så blir mer gjort. Jag uppskattar tillvaron mycket mer. Jag lägger märke till mer saker omkring mig eftersom jag faktiskt hinner se dem, och min uppmärksamhet ökar. Alla mina sinnen är mer aktiva. Eller så är de precis lika aktiva som vanligt, men jag lyssnar till dem mera. Signalerna går fram.
Närvaro används ibland lite generaliserande, och vi vill väl alla vara mer närvarande. Men vad innebär det? Jag tänker att det är just det, att uppleva livet med alla sina sinnen, de man har tillgängliga för stunden.
Nu övar jag mig i att äta med full närvaro. Alltså att verkligen känna doften och smaken av varje tugga och njuta av den. Lägga ned besticken mellan varje bit. Inte göra något annat medan jag äter. Vara här och nu och uppskatta maten. Plötsligt är varje måltid ljuvlig. Jag äter honungsmelon till frukost. Istället för att lite stressat hacka upp den i småbitar och äta den samtidigt som jag läser tidningen med den inneboende känslan att jag “ska bli klar” med frukosten, så gör jag tvärtom.
Jag betraktar honungsmelonen med glädje när jag tar ut den ur kylskåpet. Jag säger tack för att jag får äta den. Sedan lägger jag den försiktigt på skärbrädan och skalar den med omtanke. Jag är kvar i känslan av tacksamhet. Försiktigt skär jag upp fruktköttet i fyrkanter och lägger på en fin tallrik. Det ser fantastiskt gott ut. Jag lägger märke till hur härligt det känns i kroppen. Förväntan över att få ta del av den här maten. Glädje.
När jag tar första tuggan så är det en sån smakupplevelse. Aldrig har jag tänkt att honungsmelon kan smaka så gott. Vilken njutning, vilken lyx! Det tar minst dubbelt så lång tid att äta upp den som förut, men det är minuter i mitt liv som jag verkligen uppskattar. Wow!
Ja, ni förstår. Närvaro, att leva i full närvaro utifrån vad man är kapabel till, ger en helt annan livsupplevelse. Det gäller även i det minsta. När jag tvättar händerna efter att ha varit ute med djuren. Det perfekt varma vattnet, doften av såpa, känslan av nytvättad frottéhandduk. Små glädjestunder dyker plötsligt upp hela tiden! Och jag inser att de alltid varit här. De har alltid funnits här omkring mig, men jag har inte haft tid att se dem. Nu har jag tid. Och den tiden uppstod bara för att jag valde att se möjligheten.
Och upplevelsen? Min upplevelse av en vanlig dag är fylld med så mycket mera glädje. Mitt engagemang i stora och små saker är tusenfalt större än när jag lät mig drivas av ett högt tempo och råstyrka. Det är fantastiskt.
Det här avsnittet närmar sig nu sitt slut. Väckte det några nya tankar hos dig? Skriv gärna och berätta på Instagram eller Facebook eller skicka ett mail. Vilka är dina tankemönster, dina föreställningar och hur är din närvaro? Det är så roligt att höra ifrån er. Och om du är sugen på att komma igång mer med detta, så kan du boka samtal hos oss för 345 kr hela året ut. Jag är utbildad coach och mental tränare och har en stor verktygslåda med spännande tankar och tekniker att använda för att livet ska utvecklas i den riktning som just du vill. Skicka ett mail till ida@winterhavengard.se så hörs vi!
Sjön en tidig morgon hemma hos oss